Jag börjar bli mitt bitterjag igen. I hate it. Fösöker verkligen låta bli. Och tänka på människor ute i världen som har det mycket sämre ställt än jag. Det hjälper nog lite. Jag menar, det är ju ingen upplyftande tanke, man blir ju ledsen av att männsikor svälter och fryser ihjäl och dör i naturkatastrofer. Men jag kan iallafall uppskatta det som jag har bättre då. Men det hjälper tyvärr inte alltid. Har provat ge C havregrynsgröt nu och magen reagerar nog på det, så vi har haft några sämre nätter igen. Vi skulle behöva ge havre nu i en hel vecka, men vem skulle överleva det? När hon reagerade på det redan första dagen. Nej, imårgon blir det havrefritt här igen!
Ibland skulle jag bara vilja vara helt ensam. Få läsa en bok ifred, gå ut och gå eller laga mat utan att två vilda apor klättrar på mig och på bänken och överallt, och ska hjälpa till.
Det ligger pennor utspridda överallt, och lite mat överallt som vissa här slängt runt sig då de blev arga. Jag tror jag städade förr idag..om jag minns rätt. Men det syns inte längre. Vi var vid bygget idag också. Filip är fortfarande där.. Skulle spika lite, men tror ni barnen är så samarbetsvilliga där då? Ne...inga hörselskydd ska de ha på sig. Inte den mindre av dem iaf, hon går bara runt och stoppar i sig sand, grus, styrox och annat byggmaterial. Är det inte dags att sluta med sånt då man är 1 år och 7 månader? Hon får faktist mat här hemma. Ja hur som helst, man kan ju inte vara där och spika och såga och hålla på när hon inte har hörselskydd på sig.. Så då for vi hem. Några strider senare har vi alla ätit, och nu klättrar de på högpallen och hoppar över soffan. Situationen under kontroll, för tillfället iallafall. Bättre att de hoppar i soffan än klättrar på mig iallafall. Ack, det ljuva småbarnslivet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar